Tillbaka till förskoleklassen

Den 2 januari ringer jag till rektorn för att meddela vad som hänt under jullovet. Colin går i förskoleklass och vi vill att han ska börja som de andra barnen den 8 januari. Jag berättar att vi kommer vara med i början men att det kommer behövas en resurs som kan ta hand om Colin. Vi mailar även hans lärare i klassen och berättar. En av lärarna ringer till oss fredagen innan och bekräftar mailet. Vad vi förstår så är det inget annat barn med diabetes typ 1 i förskoleklasserna. Ingen av lärarna har någon kunskap om sjukdomen.

I klasssrummet är allt som vanligt. Alla är glada att träffa varandra igen. Jag däremot har ett otroligt stort behov av att få berätta allt som hänt oss under jullovet. Allt som förändrat Colins tillvaro och vårt liv. Under samlingen får vi tillfälle att prata om vad som hänt, en kort stund som ska innehålla så mycket. Colin berättar så fint om sin sjukdom och använder ord som jag inte trodde han kunde. Han talar om nycklar som tagit slut i hans kropp, om botemedel som inte finns. Han berättar att han önskar att det fanns ett botemedel den dagen han insjuknade i sin diabetes. Du ska veta älskade du, att vi önskar inget annat. Inget annat är viktigare just nu än att du blir fri från denna ryggsäck som fästs på din rygg. Den är tung att bära, dag som natt.

Vi turas om att vara med i skolan. Vårat mål är att Colin ska få vara precis som vanligt och hans diabetes ska få ta en naturlig plats i skolan och framför allt bland klasskompisar. Detta är ju hans liv. Som att vi behöver luft för att andas så behöver han sitt insulin för att leva. Vi försöker informera lärarna de stunder vi kan i skolan men vi känner att det är alldeles för otillräckligt. Hur ska vi någonsin kunna lämna över detta ansvar? Hur ska vi kunna förklara hur mycket som krävs och hur allvarligt detta är? Vi ber om ett enskilt möte med lärarna några dagar senare där vi berättar vad diabetes typ 1 är och vad som krävs av dem. Vi ser paniken i deras ögon. De säger: "Hur ska vi klara av att sköta detta när vi har de andra barnen att ta hand om?". Vi berättar att skolan måste tillsätta en resurs som kan ta hand om Colin. En resurs som tar hand om diabetesen så Colin kan fortsätta leka och vara barn. Oron i deras ögon sprider sig direkt till våra hjärtan. Hur ska vi kunna släppa vår son till någon annans tillsyn? Hur ska vi våga lita på någon annan...

Det känns inte alls bra. En stor klump finns i magen över skolsituationen. Vi samtalar med vår diabetessköterska och hon lovar att ringa till rektorn för att förtydliga vad som krävs för ett diabetessjukt barn. På tisdagen andra veckan ska vi få berätta om Colin på personalmötet i skolan. Rektorn närvarar och även skolsköterskan. Rektorn har tagit med sig en till person. En kille med glada ögon som presenterar sig. Rektorn säger: "Det här är Kalle och han är Colins assistent". Jag stannar upp för en sekund innan jag hälsar på honom. Vad sa hon? Colins assistent? Jag blir glad men även tagen då det helt plötsligt blir så allvarligt. Vårt barn är så sjukt att han behöver en assistent. Allt känns så overkligt. När vi står framför all personal runt det avlånga bordet så känns det återigen som jag pratar om någon annan. Vi presenterar oss och jag börjar prata om vad diabetes är. Jag är tydlig och pratar på ett lätt språk så alla ska förstå. Alla måste förstå. Jag pratar om Colin men mina känslor är någon annanstans. När Anders sedan ska börja prata om lågt och högt blodsocker brister det. Hans röst är darrig och han ber om ursäkt. Han ber om ursäkt för att han tycker detta är så jobbigt och känslomässigt svårt. Mina känslor dyker tillbaka i min kropp och jag börjar gråta. Vi ser på varandra, jag och Anders. Vi står här framför en personalgrupp på tio stycken och pratar om vårt barn. Vi står här och ska förklara för dem att de aldrig för glömma honom. Att de aldrig för missa att se honom och hans symtom. Hur ska vi förklara att ansvaret de tar på sig är så stort att vi knappt vågar att säga det. Vi samlar oss och bryr oss inte om att tårarna rinner på vår kind, att rösten är svag. Vi måste samla oss som vi gjorde på sjukhuset. Samla oss för Colins skull. För hans skull ska vi göra det bästa vi kan.

Kalle visar sig vara en underbar kille med båda fötterna på jorden. Han börjar redan dagen efter och visar ett stort intresse för sjukdomen, behandlingen men framförallt Colin. Han förstår snabbt hur man räknar kolhydrater, får fram insulindoser och är inte rädd för att sticka Colin. Han visar respekt för sjukdomen och berättar att han är nervös inför sin uppgift. Det viktigaste av allt är att han redan andra dagen säger att han gärna vill ta hand om Colin, att han tycker det ska bli kul att hänga med honom. Som förälder är det som en sten lyfts från våra axlar. Vi vet att det är mycket att lära men det är så skönt att höra att han inte ser negativt på sin uppgift utan säger att detta fixar jag, vi tillsammans. Vi behöver postivita människor just nu och en bättre person till Colin kunde vi aldrig få.

Vi lär honom allt vi kan samtidigt som visar de andra lärarna hur man tar blodsocker, ger insulin och när druvsocker ska ges. Mycket energi läggs på skolan av både mig och Anders. Vi försöker vara positiva och förstående men möts av mycket tankar och reaktioner. Mitt i vår egna bearbetning går så mycket av vår kraft till skolan och att få dem att lära sig och vilja lära sig om diabetes. Ett arbete vi aldrig kunde föreställa oss mitt i vår kris.