Barnakuten

Innan vi åkte in till akuten pratade vi med en vän till familjen som är barnläkare. Jag hade hoppas att han skulle lugna oss med beskedet "detta är inget att oroa er för". Men han sa inte så. Jag brukar inte fråga honom om sjukdomsfrågor för jag tycker han ska få vara ledig på sin ledighet. Vet att det säkert är många som vill ha råd om sina barns symtom och beskymmer. Men idag tvekade jag inte en sekund när jag smsade honom. Jag skrev snabbt "oroliga föräldrar undrar om socker i urinen kan vara något annat än diabetes?". Ett sista hopp som skulle radera bort ordet diabetes ur våra liv. Han ringde direkt. När jag såg att det var han så visste jag vad han skulle säga, ville nästan inte svara. När han lugnt och tryggt bad oss att åka in till akuten litade jag på varenda ord han sa. Först då förstod jag allvaret i mitt barns symtom. Vi måste åka. Nu. Jag satte mig framför mitt barn och sa: Älskade du, vi måste åka till sjukhuset. Vi tror att du har fått diabetes, det som morfar och farmor har". Min röst bröt sig men jag lyckades hålla ihop. Hålla ihop för hans skull.  

Det känns konstigt att sitta där. Overkligt. Vi har aldrigt suttit i detta rummet förut och det börjar krypa i kroppen. Barnakuten står det på dörren. Inne i rummet sitter två barn med deras föräldrar. De leker på golvet. Tvn är på och barnkanalens glada program visas. Vi blir direkt visade in i ett litet bås där vi får träffa en barnsjuksköterska. De frågar varför vi söker och jag känner direkt att jag måste förklara ingående varför vi var tvugna att åka till akuten med dessa "enkla" symtom en söndag kväll. Han är ju inte sjuk. Han har inte feber eller ont i kroppen. Jag berättar att han har kissat mycket och nu även börjat dricka mycket. Jag berättar även att han har fått kissa på en urinsticka hemma där den visade på socker i urinen. Men det var säkert ett felvärde, tänker jag stilla. Säg att det är ett felvärde. Vi får en ny chans att trolla bort sockret i urinen. Ett nytt urinprov tas och jag hoppas så att urinprovet hemma var helt missvisande. 

Minuterna är långa i det väntrummet. Colin har nu satt sig i mitt knä. Han är tyst. Han pratar inte och verkar förstå att vi är oroliga. Sjuksköterskan kommer förbi och bekräftar att han har socker i urinen. 4+. Maxvärde. Vi visas nu in i ett provtagningsrum. Ett stick i fingret ska tas. Tänk om vi visste då att detta stick bara var början. Det tar några sekunder sen bekräftar hon våran oro. Jag hör vad hon säger men min hjärna vill inte ta in. Blodsockervärde 26. Min son går upp från stolen och fram till några lådor men klistermärken. Vi går upp från stolen in i ett tjockt mörkt moln. Jag hörde fel. Snälla, jag hörde fel. 

Vi är samlade. Förstår nog inte. Vår vän som jag pratat med på telefonen kommer in. Han ska jobba och vi kramar varandra samtidigt som jag viskar i hans öra "26". Han kramar oss igen och säger att detta kommer gå bra. Jag hör vad han säger men mina tankar är långt bort. 

Återigen får vi gå in i provtagningsrummet. Denna gången har två stycken plåster satts på min sons armveck. Trolleriplåster. Han sitter i mitt knä då två stycken plastnålar sätts i hans armar. De tar många prover. Rören radas upp bredvid oss. Nu blir det verkligt att något är fel. Ingen har sagt ordet diabetes men vi själva har förstått. Två plastslangar med blå korkar finns nu på min sons armar och lindas varsamt in. Han har inte sagt ett ljud under tiden de satte nålarna. Inte ett ljud. De berömmer honom och han för nu ta två stycken saker i lådorna. Han reser sig upp och går fram. Saktar in framför lådorna och säger att han mår illa. Vill kräkas. Han är gråblek i ansiktet och håller på att svimma. Vi baddar honom men kallt vatten och bär ut honom i väntrummet. Nu kommer känslorna som en smäll i ansiktet. Jag vill bara gråta. Vad ska hända mitt barn? Han ligger nu i våran famn. Mamma och pappa är här, älskade du. Vi ska aldrig lämna dig. Aldrig lämna dig.