Colin fick ett insulindropp direkt när vi kom in till barnavdelningen. Droppet ska han ska vara kopplad till i två dygn. Så länge han har insulindroppet så ska de ta blodsocker varje timme. Detta för att kunna sänka eller höja dropptakten och därav mändgen insulin. När han ska äta höjs pumpen tillfälligt under en stund. De har även ställt in en potta som Colin ska kissa i. De ska kolla om hans urin innehåller ketoner. Det är så mycket som händer hela tiden. Ny information, mer information. Allt snurrar i huvuvdet. Jag hör vad dom säger men allt blir som en gröt i mitt huvud. Jag blir handlingsförlamad och vill bara ligga bredvid Colin. Vill inte ringa familjen och berätta. Det blir så verkligt då. Han är verkligen sjuk, min älskade lilla unge. Jag tar modet till mig och ringer runt till min syster, mamma och pappa. Jag kan inte hålla tillbaka alla mina tårar utan efter en stund får jag fram "Vi är på sjukhuset. Colin har fått diabetes". Tårarna kommer hela tiden. Jag kan inte sluta. De forsar nerför mina kinder. Jag vill inte sluta gråta, jag är så ledsen.
Hela natten har sjuksköterskan tagit blodsocker ur nålen. Det har sakta sjunkit och ligger nu precis över 4. Nattsköterskan har varit underbar. En kvinna som har gett oss trygghet och ett lugn så vi kunde slappna av lite. Vi sov på samma brits jag och Anders. Vaknade till vid varje kontroll och sov ytligt mellan det. Mycket snurrar i huvudet. Vad är det som händer? Är detta sant? Kommer allt vara som vanligt igen i morgon? Snälla säg att det är en mardröm.
När Colin vaknar är han pigg och har sovit bra under natten. Han har vaknat till några gånger då sjuksköterskan har tagit prov ur hans nål. Han är hungrig och vill äta. Vad får han äta? Får jag ge honom vatten eller måste jag fråga en sköterska? En sjuksköterska följer med oss ut till matsalen där frukosten är serverad. En buffe där man själv får ta det man vill äta. Colin vill ha mjölk, cornflakes och russin. Vi får höra att mjölk höjer blodsockret snabbt och att Colin nu får dricka ca 5 dl mjölk per dag. I handen har hon ett papper där hon fyller i vad Colin vill äta. Hon går efter oss och kollar vad vi tar. Jag känner mig övervakad men förstår att det är hennes jobb. När Anders håller upp mjölken i tallriken ropar Colin till: "Pappa, inte så mycket mjölk. Jag får nu inte dricka så mycket mjölk nu". Det brister för Anders. Jag ser att hans ögon fylls med tårar. Han bryter ihop och jag med. Det blir nu så definitivt att vår son är sjuk och inte kan göra precis som han brukar. Vi omfamnar varandra mitt i frukostbuffen men samlar oss snabbt igen. Var stark för Colins skull, var stark. Colin ser dock våra tårfyllda ögon och ler mot oss som bara han kan. Vi kramas och säger att vi är så stolta över honom. Så stolta över dig, vår tappra kille.
Alla kolhydrater som Colin äter ska vägas eller mätas. Kolhydraterna omvandlas till antal enheter insulin Colin behöver ta till just de kolhydrater han ska äta. I allt kaos inombords så måste vi bli fullproppade med information om vårt barn och mat. Vad är kolhydrater och hur påverkar det hans blodsocker. Vi matas med information. Vi måste matas med information för att på nytt lära oss vårt barn. Vårt barn som vi känt i 6 år. Vi kan varje liten signal från honom. Hans humör, kroppsspråk och sätt att reagera på i olika situationer. Nu känns det som om allt raseras. Jag känner inte mitt barn längre! Hur mår han? Vad händer i hans kropp? Mår han bra nu eller när något fel? Jag förlorar kontroller. Det är en fruktansvärd känsla att förlora kontrollen över sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar