Julafton

Julaftonsmorgon är här. Vi ska fira julafton här på sjukhuset. I och med att Colin fortfarande har insulindropp så kan vi inte gå på permission. Hans ena nål i armen börjar krångla. De får inte ut blod ur den längre. De börjar förbereda oss på att när den slutat fungera så ska vi börja ta blodsockerprov i Colins finger. Jag inser nu att vår verklighet kommer smygande till oss.

Colin går runt i korridoren med droppställningen. Han glömmer bort att han har den så slangen sträcks till bristningsgränsen flera gånger. Vi och sköterskorna får påminna honom och han säger bara: "Åh, jag glömmer bort det hela tiden!". Han är så söt vår älskade unge. Han är så tapper. Idag är jag nere. Det är julafton och alla de andra barnen har fått permission eller blivit utskrivna. Vi är kvar. Vi kan inte fly från sjukdomen ens för en liten sekund. Sköterskorna på avdelningen har tomtemössor på sig och kommer med paket från tomten. Han får lego och en teknikleksak. Vi kollar på film och försöker få tiden att gå. Vi planerar med farmor och farfar hur vi ska lägga upp dagen. Vi bestämmer att de ska ta med sig lite julmat och komma på em. Igår när jag var hemma en snabb stund så packade jag in alla julklapparna i bilen. Pussade på Elton men hade ingen ro att vara hemma. Jag packade snabbt ner lite kläder och åkte tillbaka till sjukhuset. Vill så gärna kunna slappna av hemma en stund men det går inte. Vill bara vara med Colin.

Min närmaste vän kommer på besök på fm. Hennes dotter och Colin har känt varandra sedan de var bebisar. De har växt upp tillsammans, delat allt med varandra. Hon förstår att Colin är sjuk och tittar försiktigt på honom. Colin ska precis sticka sig i fingret och vill absolut inte det. Nålen har gett upp och nu finns det ingen återvändo. Vi får hålla fast honom. Jag håller fast hans finger och trycker ut en droppe blod. Den första droppen av så många. Efter det kryper kompisen upp bredvid Colin i sängen. De öppnar julklappar och pratar. Colin får en hög trollkarlshatt och glittrig slips. Samtidigt önskar jag så att jag kunde trolla bort allt vi är med om nu.

Efter julmiddagen kopplas insulindroppet bort. Det är en sån frihet. Colin är glad. Tillsammans med lillebror så går vi alla in till lekterapin. Colin spelar airhockey och men blir under tiden blek. Han säger tillslut att han har ont i magen. Vi blir lite stressade och tar fram blodsockerapparaten. Gud, han är verkligen blek. 2,9 visar apparaten. 2.9 ekar i mitt huvud. Vi ger honom druvsocker och bär honom direkt till rummet. Tidigare har vi fått information om lågt och högt blodsocker men vi känner oss osäkra. Vi sätter oss i sängen och tillkallar en sköterska. Colin är dämpad och vill kolla tv. Vi sitter där i sängen och hjärtat slår. Det kom så snabbt från ingenstans. Sköterskan lugnar oss och efter en stund har bodsockret stigit. Vi sitter kvar i sängen, vill stanna tiden.

Tomten kommer på kvällen med klappar. Vi öppnar alla julklapparna på rummet. Barnen är glada. Jag känner mig så trasig. Ler åt mina barn men jag känner mig så ledsen. Varför ska detta hända oss?